Sjöbod, fiskestuga, båthus, fiskebod?

Ja, vad ska man kalla dem egentligen - små timrade byggnader som ligger några meter från stranden? Inte sjöbod, för någon sjö är ju inte Dalälven som de ligger intill. Inte fiskestuga, för stugor har fönster. Inte båthus för i ett båthus måste det finnas plats för en båt. 

Slutsatsen blir att jag väljer att kalla dem fiskebodar. Och det är så de har använts, en bod där det har förvarats fiskeredskap. Den här är direkt ovanför vår. De andra fem tillhör grannar eller grannbybor.

Jag vet inte hur gammal vår bod är. Den här typen av åttkantig timmerknut har förekommit sedan 1700-talet men har fortsatts användas under 1800-talet, så det är svårt att säga när just vår bod är byggd. Det är inte säkert att den har använts som fiskebod från början heller. Den kan ha flyttats till den här platsen. Kanske var det ett härbre tidigare?

Det jag vet är att en man som kallades "Baddarn" och som delade ut posten till byarna runt omkring, har ägt boden. Hans namn står inristat på dörren. I boden hade han årorna och han tog postsäcken i sin eka och rodde mellan byarna som ligger omkring älven.

Byarna har samlingsnamnet "bodarna": Lågbo, Fällinge, Kågbo, Lövåsen, Hällby, Sända, Vreten, Gamle, Finnböle... Det måste ha tagit en hel dag, minst. I en tid före mail och direktreklam kom posten inte lika ofta, så jag antar att Baddarn bara behövde ro postrundan högst någon gång i veckan.

Vi går ofta de sexhundra meterna skogsväg ner till bodarna. Jag med Eleonora i vagnen och Milton skumpandes på sin plasttraktor. Vi kollar till vår fiskebod och sedan står vi vid stranden en stund och kastar sten och fiskar pinnar.

Fru i fem år!

Vi firar träbröllop i år! Den här bilden togs den 18 augusti för fem år sedan, nere vid byns fiskebodar där en vän fotograferade oss. Någon minut senare rullade vi längs skogsvägen till vår gård där vår släkt och våra vänner väntade. Med skakiga händer och glädjetårar i ögonen sa vi JA till varandra under äppelträden.

Det var inte första gången det var bröllop på gården. Den här bilden fick jag tidigare i sommar av Sven-Erik Blomkvist och den är tagen dagen efter hans föräldrars bröllop 1944. Titta vilket fint hjärta de har bundit av björkris ovanför grindhålet!

Äntligen älven

Så äntligen så här tre veckor efter förlossningen hade jag återhämtat mig tillräckligt för att gå de sex hundra meterna ner till älven. Det är inte bara min dotter som ser på världen med nya ögon - jag kände mig född på nytt. Aldrig har väl skogen doftat godare, skuggspelen varit vackrare och aldrig har väl älven varit blankare.

 

Att hitta ett hem

 

Innan jag och Han - som skulle bli min make - blev ägare till gården Högbo i Lågbo funderade jag mycket på hur mitt framtida hem skulle se ut. Eftersom jag arbetar som byggnadsantikvarie var det givet att jag skulle bo i ett gammalt hus. Men skulle det bli ett gulligt litet 1700-talstorp med stor bakugn, en pampig hälsingegård med schablonmålningar, kanske en sekelskiftesvilla med verandor mot havet, eller en stilsäker funkisvilla med hörnbalkong..?

Vi bodde i lägenhet och hade inte ens flyttat i hop när vi såg en mäklarannons om ett anspråkslöst hus i tidningen. Eftersom vi ändå skulle ha vägarna förbi utan någon större omväg när vi åkte från Hans lägenhet i Uppsala till min i Gävle, tänkte vi stanna till och kolla lite.När vi kom till byn och började följa den slingrande grusvägen förbi gamla härbren, små torp och ett par bondgårdar började det kittla i magen av förväntan.

Bostadshuset hade inte sett mycket ut för världen på tidningsbilden; ospröjsade fönster från 1970-talet, ett sorgligt svart trapetskorrugerat plåttak och en bedrövlig ytterdörr som en gång i tiden varit klarlackad, men som nu var prickig av mögel. Men när vi kom fram glömde jag nästan huset, för vilken trädgård! Ett gårdstun omslutet på tre sidor av mangård, ladugård och ekonomibyggnad med vårdträd, knotiga gamla fruktträd och långa färgglada perennrabatter längs husfasader och gångar.Visserligen lite rufsig och eftersatt men uppenbart välplanerad en gång i tiden.

Efter en stund hade vi tagit oss ner till fastighetens fiskebod vid Dalälven och den förväntansfulla magkänslan hade övergått i ett ängsligt ha-begär: "Jag vill, jag vill, jag vill bo här!" Som tur var delade Han och jag den önskan och lyckligtvis stod vi tillslut utanför huset en månad senare med nyckel i handen och tacksamhet i sinnet.

Något 1700-talshus blev det inte. Vårt hus är från 1911. En bakugn finns faktiskt i bryggstugan, men den är igenmurad. I stället för schablonmålningar fick jag generöst med tapetrester från 1910-talet och framåt. Några verandor mot havet finns inte men väl en liten farstukvist med spröjsade fönster. Funkisen har satt sina spår i huset, men som vi tolkar det... mindre stilsäkert. Masonite på spegeldörrar och pärlspont, mjuka träfiberskivor över pappspända tak och plastmattebeklädda spånskivor på skurgolven.

Vi gjorde upp en tioårsplan med målet att återskapa den ursprungliga karaktären men ändå behålla de förändringar av kvalitet från husets hundraåriga restaureringshistoria. Nu har fem år gått sedan vi flyttade in. Vi håller tidplanen och har alltså hunnit halvvägs.