_

onsdag 19 september 2012

Vilse i skogen och fångad av en häst - en ovanlig arbetsdag

Jag hade sett fram emot det här uppdraget så länge. Länsstyrelsen hade beställt en byggnadsantikvarisk undersökning av fyra byggnader i naturreservatet som börjar bara några hundra meter från vår gård. Vilken oerhörd lyx att kunna gå till jobbet, tänkte jag. Så i morse, när det var myggfritt och strålande solsken, packade jag ryggsäcken och gav mig av. Det var länge sedan jag hade gått till den lilla stugan. Sedan dess har skogen gallrats, stigarna var dolda av ris och grenar och jag kunde inte orientera mig. Jag virrade omkring ett bra tag, halkade på hällar och snubblade över grenar som värsta stadsbruttan. Det blev en ordentlig omväg men tillslut var jag framme, flämtande, svettig och mör i benen.
Jag fiskade upp kameran och försökte ta en bild men den var stendöd. Nej-men-va-f-----a-----n! Jag hade glömt att stoppa tillbaka batteriet efter laddning! Ok, bara att gå tillbaka. Men en annan väg, på en oförstörd stig den här gången. Hem och tanka med kaffe - och så tillbaka igen!

På eftermiddagen förflyttade jag mig till en annan del av naturreservatet. En del som också är hästhage. Där finns två lador. Den ena besiktigade jag utan problem, men sedan var det dags för den lada som nordsvenskarna använder som väderskydd. Och det gjorde de även idag. Jag är ju en gammal hästtjej och oerhört förtjust i de vackra djuren men i det här fallet var jag faktiskt lite osäker. En av hästarna hade nämligen blivit VÄLDIGT irriterad när jag och länsstyrelsen arrangerade en guidad tur genom hagen förra året. Först hade den börjat bita i en deltagares ryggsäck, sedan accelererade humöret och tillslut vände hästen rumpan mot folkmassan och sparkade flera gånger! Som tur var, var ägaren med den gången och lyckades mota bort den efter många om och men. Men idag var jag ensam.
På bilden ovan kan ni se varför jag kallades ut på skadebesiktning. Hästarna har kvaddat mer än halva byggnaden! Det här var en av de få bilderna jag lyckades ta. När jag lugnt och sansat cirkulerade närmare blev "spanaren" misstänksam och kom emot mig. Jag satte mig på en sten intill ett träd och fortsatte med mina anteckningar. Hästen betade lite på låtsas runt omkring, frustade och glodde på mig under luggen. Sedan kom hon fram, läppjade på min ryggsäck, i mitt anteckningsblock och började snusa mig i håret. Jag vågade knappt andas utan satt ihopkrupen och stirrade på de jättelika hovarna och såg hur mitt huvud skulle kunna knäckas som en hasselnöt om hon plötsligt vände sig om och laddade en spark. Jag - värsta djurälskaren - satt där fångad och försökte kontrollera paniken och hindra mig själv från att flyga upp och börja springa mot staketet!
Hon kontrollerade mig uppenbarligen. Forsatte cirkulera runt platsen där jag satt en lång stund. Efter kanske 20 minuter blev cirklarna vidare och jag vågade plocka ihop mina saker, resa mig och börja gå. Några fler bilder blev det inte och jag vågade inte undersöka de andra sidorna av ladan.
 
Kanske överreagerade jag. Hade jag inte varit med om händelsen i samband med guidningen förra året hade jag nog bara beskrivit det som en fin häst som kom fram och hälsade nyfiket på mig. Men nu kändes det som om jag mötte en björn.
 
I morgon åker jag in till trygga kontoret igen!

7 kommentarer:

  1. Hu! Jag hade aldrig ens vågat gå in i hagen! Spännande jobb vi har ibland...

    SvaraRadera
  2. Har varit i en liknande situation med en tjur där jag lyckats trava långt in i en hage utan att se tjuren.
    Vilse i skogen kan vara läskigt.Tur du hamnade rätt till sist! Det är så härligt ljus i skogen så här års. Just den här årstiden är nog nästan den bästa att vara i skogen tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Asta - en tjur?!! Herregud vilken puls man skulle haft då!

    SvaraRadera
  4. Stackars hus och stackars hästar som inte borde gå kvar i hagen med den uppenbara skaderisken som de söndriga väggarna utgör.

    Härligt jobb du har att få vandra i skogen då och då även om det blev dubbla varv idag :-)

    Ha det fint!
    M

    SvaraRadera
  5. Åh nej, jag tycker alltid att de hästarna är snälla. Nyfikna javisst, men har aldrig känt mig hotad. Jag brukar alltid göra mig lite extra hörd när jag går över stättan. Vilket kanske är knäppt, men jag vill förvarna att jag kommer. Ibland resulterar det i att man blir mött av bullrande hovar som kommer travande genom skogen. Jag tror mest de vill hälsa när de väl får besök. Men hoppas verkligen att hon bara hade en dålig dag, att det inte har ändrats från hur jag brukar uppleva det!

    SvaraRadera
  6. Så jätte fin blogg du har. Riktigt roligt att få titta in här. jag kommer tillbaka.
    Ha en fin start på den nya veckan.
    kram
    Hanna

    SvaraRadera
  7. Tack snälla du för din fina kommentar hos mig! På så vis hittade jag dig och din blogg och hit kommer jag gärna igen. Vill läsa mer, både inlägg och krönikor för G&T. Härligt!

    Kram Jes

    SvaraRadera