_

måndag 2 april 2012

Det oundvikliga

Så kom det oundvikliga telefonsamtalet. "-Farfar har somnat in nu." Han liksom tryckte på off-knappen själv, trött på att ha ont i benet, less på trisstessen på vårdhemmet. 86 år och klar med den här världen. Han sa att han ville se sitt allra yngsta barnbarns barn först. Min kusin fick en dotter för två månader sedan. Två dagar efter deras besök stängde han av livet för gott.

Jag hittade ett tidningsurklipp som han hade sparat. En teckning som jag ritade när jag var tre år och som publicerades i lokaltidningen. Hoppas solen alltid skiner och att det alltid är semester där han är nu.

1 kommentar:

  1. Nu fick jag en lite tår i ögat... Jag har väldigt starka minnen av din farfar Erika. Jag minns hans röst, hans skratt. Jag minns att jag trivdes när han var med. En väldigt fin liten man var han, din farfar. Må han vila i frid.

    //Martin

    SvaraRadera