Om min farfar muraren

Tänk att vara född 1925. Att vara fem år när funktionalismen slår igenom i Sverige. Att arbeta som murare under bygget av folkhemmet. Bygga skolor, industrier, kyrkor och bostäder. När han var lika gammal som jag hade han murat sitt eget hus. Jag skulle så gärna vilja ha murat lite grann tillsammans med honom. Känna vilken konsistens han tycker att ett bra blandat kalkbruk ska ha. Se hur han snärtar till med sleven för att få putsen på rätt plats. Murat valv och spiskåpor skulle jag vilja lära mig av honom.

Jag har frågat honom och bett honom berätta om hur yrkeslivet var. Han gillade sitt jobb men det slet på kroppen. Och vilken utveckling - från att blanda kalkbruk direkt på arbetsplatsen till att stå och pumpa blåbetong! En sorglig utveckling att ens hantverkskunskaper allt mer sällan blir efterfrågade. Men han minns en gång när han fick visa sina färdigheter. Han fick hedersuppdraget att mura ett kors i relief inne i en kyrka. När murarmästarn kom och inspekterade fick Tage Englund så mycket beröm att han sträcker på sig fortfarande efter fyra decennier.

Den här bilden i bedrövligt dåligt skick är ett gammalt tidningsklipp ur Arbetarbladet 1962. Med lite god vilja ser man farfar med slev och sten i högsta hugg. Det är Strömsbro skola han murar den här dagen. Skolstyrelsen är på besök och rektorn får själv prova på att lägga några stenar. Det översta fotografiet har jag tagit någon gång på sent 1990-tal och är från köket då farfar bodde i det här huset.

Nu bor han på "sista anhalten" som han säger själv, ett äldreboende. Nu kan han inte lyfta någon tegelsten längre. Han orkar knappt lyfta ögonlocken.