Egen härd

Även om alla kakelugnar är utrivna i vårt hus finns det andra eldstäder på gården. Det är bara vedpannan i pannrummet som används dagligen men jag är väldigt glad att de andra är bevarade.

Den här vedspisen heter Idun No 01 och har troligen suttit i mangårdens kök. Kanske revs den ut när köket moderniserades och elspis sattes in? Jag har hittat uppgifter som säger att modellen tillverkades 1929-46. Spisen är i svart gjutjärn, även om det kanske inte syns p.g.a. rosten... Tyvärr saknas ugnsluckan. Den har ett vackert mönster i relief.

I bryggstugan finns en Norrhult no 526, tillverkad på 1930-talet med en yta av svart emalj. Enligt de förra ägarna finns det en igenmurad bakugn här under spiskåpan också. Den vill vi återställa så småningom. Baka pizza och surdegsbröd. Åh, vad lyxigt det vore! Köket har varit sommarkök. Användes alltså traditionellt sommartid då familjen flyttade ut från mangården och in i bryggstugan. Märkligt fenomen som jag skrivit mer om HÄR.

Det rum som vi använder som sovrum har tidigare varit kök. I mangården fanns två kök; ett för den äldre generationen som bodde på övervåningen och ett för den yngre som bodde på nedervåningen. Båda hade alltså eget hushåll. Köksinredningen med skåp, diskbänk och skafferi har vi behållit. Vedspisen har kommit till användning när vi har haft långvariga strömavbrott, både för matlagning och som värmekälla. Den svarta emaljerade vedspisen är en Klafreström no 826 som tillverkades 1939-40.

På bryggstugans övervåning finns ett rum med den här kaminen, en Husqvarna 157 i blågrön emalj med kokplatta på toppen. Om jag har hittat rätt uppgifter tillverkades modellen från 1952. Att det finns en kamin i rummet betyder alltså att det har använts även under den kyliga säsongen. Jag har undrat vem som har använt rummet och i somras fick jag svaret när jag träffade de tidigare ägarna; Anna Blomkvist hade sin vävstol där uppe. Såklart att hon inte ville frysa om fingrarna och såklart att hon ville kunna koka sig lite kaffe mellan varven!

Den här bedrövliga synen är en bild från mangårdens kök när vi flyttade in för fem år sedan. Bredvid elspisen stod hjärtat i husets uppvärmningssystem; en kökspanna i vit plåt från 1991. När huset byggdes 1911 fanns förstås en vedspis här.

Genom att elda i kökspannan värmdes vattnet i centralvärmesystemet. Vattnet cirkulerade genom tjocka rör ut till husets gjutjärnsradiatorer. Eftersom det inte fanns någon ackumulatortank kopplad till kökspannan var man tvungen att mata brasan hela dagarna. Om man inte eldade kopplades en elpatron in och elräkningarna skenade. Ohållbart för två yrkesverksamma som är borta från hemmet hela dagarna.

Därför var bland det första vi gjorde som nya ägare att bygga ett nytt pannrum med plats för en riktigt fet ackumulatortank och en modern, muskulös och miljövänlig vedpanna; Atmos från 2007 i grå och blå plåt, snygg och charmig för den som går i gång på öststatsestetik. I övrigt var rören och radiatorerna i huset i utmärkt skick trots att de är över sextio år, så de används fortfarande.

När det är som kallast under vintermånaderna eldar vi två gånger om dagen i vedpannan för att hålla värmen och för att ha varmvatten i kranarna. Om någon frågar mig finns det inget mysigt eller hemtrevligt överhuvudtaget med vedpannesystemet, till skillnad mot de andra eldstäderna i kavalkaden här ovan. Att kapa och klyva ved till en årsförbrukning tar tio heldagar för två personer! Och det är inte så lockande att sätta igång värsta brasan under sommardagarna för att kunna duscha. Inte på vintrarna heller för all del. Som tur är tycker maken och svärfar att vedhanteringen är meditativ, så jag gömmer mig så ofta jag kan och drömmer om den dag vi kopplar på solceller till systemet.