Den senaste tiden har jag drabbats av en hjärtskärande hästlängtan. En tredjedel av livet har jag tillbringat i olika stall och nu längtar jag våldsamt efter den trygga doften, ljudet av tuggande och frustande och suget i magen av att galoppera på en skogsväg. I förrgår fällde jag några tårar av glädje när Rolf-Göran Bengtsson tog emot Jerringpriset. "Medgångssupporter!" fnös maken så där lagom kärleksfullt. Och visst - jag har inte följt ridsporten på bra många år. Men när jag tänker på vilket samspel som krävs mellan en man och hans häst för att nå sådana framgångar sätts tårkanalerna i vibration.
Affischen på en översta bilden såg jag i en gammal folkskola under en utflykt och jag fick pressa fram all god etik och moral som jag har i kroppen för att låta bli att stjäla den ; ) Bilden i mitten är tagen av Martin Elovsson under vår bröllopsdag då jag och maken drogs i vagn av grannarnas f.d. häst till cermonin. Den sista bilden tog jag under en promenad i grannbyn igår. Jag är så glad att det finns hästar häromkring så jag kan få vila ögonen på dessa vackra väsen åtminstone.
Det är nåt särskilt med just ardennerhästar dessutom. Jag drömmer om att ha en riktigt rejäl gående här hemma men så vill jag ju gärna kunna nyttja den också på något vettigt sätt och då får jag kanske ändå hoppa över, tiden finns inte riktigt till det, och nöja mig med shettisen och varmblodet som nu strosar runt i hagen och kommer och blåser varm luft i nacken när man hälsar på i hagen. //Sophie
SvaraRaderaÅh, lyllo dig som får snosa på hästar i alla fall. Och tvärt om, tydligen : )
SvaraRaderaArdenner vore något - men jag håller med, de måste aktiveras. Grannens började äta upp gärdesgården för att hon var understimulerad. Så hon fick flytta till ett ställe där hon får arbeta i skogen.