måndag 23 september 2013

Beundran inför ensamstående lantisar

IMG_4526
Den här helgen har jag skänkt beundrande tankar till alla ensamstående föräldrar som lever lantlivet. Björn har varit bortrest från torsdag till söndag och jag har varit ensam med barnen. Det är inte första gången, och heller inte den jobbigaste men jag tänkte ändå extra mycket på alla ni föräldrar som lever som singel eller ni som har en partner som sover borta veckovis – och samtidigt har en gård som ska skötas.
Att ta hand om djuren (i vårt fall bara två lättskötta kaniner och sju höns, jag kan knappt förstå hur mycket jobb det är med häst, hund, får och kor för er som spelar i den ligan), elda och fylla på ved, långa bilresor till och från mataffären, plocka leksaker i huset och på gården, samtidigt som vanliga hushållssysslor som lägenhetsfamiljer inte heller slipper; tvätta, diska, laga mat, städa, medla mellan barnen och se till att hitta på roliga saker att göra för dem – allt detta kräver liksom en ständig anspänning under dagar som börjar tidigt och slutar sent.
För mig är det bara så här några dagar per år. För många av er andra fortsätter det så dag ut och dag in. Jag undrar om jag skulle orka bo kvar på vår gård om jag hade det så? Jag undrar vad som får er att orka?

8 kommentarer:

  1. Jag tror att oavsett om man är ensamstående eller inte så består hela dagen av arbete innan man går och lägger sig. Så var det i alla fall hemma hos oss. Det är ju därför man säger att det där med att vara bonde är lika mycket yrke som en livsstil. Min mamma plockade aldrig leksaker, städade sällan, tvättade sporadiskt, såg det inte som sin uppgift att roa oss barn. Vi barn fick hämta ved på kälke ute i vedboden på vintern och hjälpa till att stapla veden på våren. Vi krattade löv, plockade potatis, mockade skit, mjölkade kor, målade hus. Arbete som inte kändes som arbete, eftersom det var den stilen man valt att leva efter. Djur är ju dessutom bästa terapin ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Nä, hade man en riktig bondgård som ni skulle man nog behöva byta förhållningssätt på många olika plan.

      Radera
  2. Ha en fin kväll.
    Kram
    Hanna

    SvaraRadera
  3. Jag funderar också på det. Min farmor fick åtta barn och de bedrev lantbruk med kor, grisar, häst och hela klabbet.
    Jag antar att det såg lite annorlunda ut förr, barnen fick nog mera ta hand om varandra och leka själva.Däremot vet jag att min farmor aldrig satt vid bordet och åt, hon stod vid bänken och kastade i sig maten. Hur pass mycket farfar var hemma vet jag inte riktigt, tror han arbetade mycket i skogen och senare som kringresande försäljare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Puh, åtta barn ja! Men då var det väl som du säger att barnen fick ta hand om varandra i stor utsträckning. Vilket slit, alltså!

      Radera
  4. Det verkar som man orkar bara man vill tillräckligt utan att ifrågasätta. Konstigt....
    När äldsta barnet var ca 1 år gjorde vi i ordning både bad och toalett samtidigt, i ca 3 månades tid var vi utan pga div försenigar. Det gick fint men nu är blotta tanken helt avskräckande att göra något liknande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oooiii, vilka omständigheter! Ja, det är väl ofta så att man inte ifrågasätter så länge man inte har något val.

      Radera
  5. Själv var jag ensamstående med min dotter, häst, får, hund och katt. Då tänkte jag aldrig tanken på att det var jobbigt trots att jag slet med snöskottning, vedeldning och ett kallt hus. Skötseln av djuren var terapi för mig efter jobbet, en helig stund för mig och min dotter.
    Men idag kan jag tänka- hur orkade jag! Jo, jag var yngre och hade visioner.

    Ha det gott!
    Cia

    SvaraRadera