En trädgårdsmästarinna är död

Jag har nyligen fått det sorgliga beskedet om att Anna som bodde på gården före oss, har dött. Bara några dagar innan hade hon fyllt 90 år. Vi köpte inte gården direkt av henne, utan en skogsspekulant hann emellan, styckade av skogen från gården och sålde vidare gården till oss. Men två gånger hann vi träffa Anna och det är jag oerhört tacksam över!

Den ena gången var på gårdens 100-årsjubileum som jag och Björn arrangerade 2011. Då hade Anna med sig ett fotoalbum med gamla bilder från trädgården. Vilken lycka! Jag fotograferade av dem i all hast, därav blänket och suddigheten på bilden ovan.

Anna var en riktig trädgårdsmästarinna, självlärd men med oerhörd känsla. Hon byggde varsamt vidare på strukturen som fanns när hon gifte in sig på gården på 1940-talet. Lade till skönhet på bondgården. Planterade träd, buskar, häckar, perenner, anlade gångar, satte kantstenar, sådde gräs, byggde växthus…

Jag ser det som att jag har fått trädgården som gåva från henne. Plantera träd gör man inte bara för sin egen skull! Nu ser jag på varenda planta med vördnad. De som hon valde, det hon tyckte var vackert står fortfarande där och glädjer oss.  Att ge bort en trädgård måste vara en av de mest omtänksamma handlingar en människa kan göra!

Tack snälla, snälla Anna för allt grönt liv som du skapade och gav till oss!

Snabelhandtagen gjorde drömköket

Före: Knopparnas färg var nött och vissa knoppar hade lossnat.


Efter: Skåpen fick snabelhandtag och lådorna rostfria handtag.

När vi letade hus var köket ett viktigt kriterium. Förutom att det skulle vara lagom stort ville vi väldigt, väldigt gärna ha ett äkta gammalt funkiskök. Förutom att de är snygga är de smarta eftersom de är platsbyggda och utnyttjar varenda centimeter till förvaring. Min dröm var ett kök med snedställda överskåp, ett kringbyggt fönster och snabelhandtag. Vi hade lyckan att hitta ett hus som passade oss och där köket var precis så, förutom snabelhandtagen.

De vita träknopparna hade tillkommit på senare tid men eftersom de var i ok skick brydde vi oss inte om att byta dem när vi restaurerade köket för fem år sedan. De senaste åren började färgen flaga och ommålning höll bara någon månad innan det såg lika sunkigt ut igen. Den ena knoppen efter den andra började ramla av. Gängorna hade blivit nötta och tillslut gick det inte att skruva dit dem igen.


Före: Vitmålade träknoppar.


Efter: Lådhandtag i rostfritt stål

Under en städning i verkstaden hittade vi åtta lådhandtag! Tittar man på vad samma modell kostar att köpa nya var det som att hitta en femhundring! Självklart ville vi återanvända dem.

Till skåpluckorna köpte vi snabelhandtag, eller “Ticka Standard” som modellen heter. Vi valde en nytillverkad variant som inte har någon låshake. Fusk, säger kanske vissa. Smart, säger jag för då behövde vi inte borra hål genom luckan och lägga tid på att fästa slutbleck.


Före: Funkiskök – men det är något som inte stämmer…


Efter: Detaljerna gör det! Med snabelhandtag och rostfria lådhandtag blev köket mer tidstypiskt.

Efter några enstaka timmars skruvande var det klart. (Observera att skruvarna ska vara kullerförsänkt spårskruv om man vill vara nörd – inte någon modern stjärnskruv, ve och fasa!) Det blev ett lyft för hela köket som plötsligt ser ännu mer äkta funkis ut!