Lördagsröj i Lågbo

Lördag i huset. Godispåsen gapar tom och sockret rusar i blodet. Soffan förvandlas till en scen och syskonen Åberg river av hårdrocksversionen av Bockarna Bruse.

Lurad av luktärt

 

Vi har ett bäddset med lukärtsrankor som motiv. Jag har länge undrat vad det är tänkt att man ska få för associationer när man ser det, vad det är tänkt att påslakanet och örngotten ska väcka för doftminnen. Själv har jag nämligen inga doftminnen alls till luktärt. Jag hade aldrig sniffat på blommorna överhuvudtaget tills i sommar.

 

Tidigt i våras köpte jag en påse frön som utlovade att "...den starka doften är förtrollande". Första sådden lyckades jag vattna ihjäl och det dröjde till slutet av juni innan jag fick nästa generation ner i jorden. Jag väntade och väntade och det dröjde ända till augusti innan de första blommorna slog ut.

När jag äntligen kupade händerna och doftade på blommorna kände jag INGENTING. Eller med god vilja doftade det typ maskros. Tilläggas ska att jag har ett utmärkt luktsinne. Det är det bästa av mina sinnen faktiskt, kanske som kompensation för min grumliga hörsel. Jag väntade till kvällen, för jag tänkte att det kanske är som med kaprifol, som puffar ut lite extra lukta-gott när det skymmer. Men icke. När det kom fler blommor knipsade jag av några, tog in och satte i vas. Nej, ingen förtrollning uppstod där heller.



Så nu undrar jag om jag har blivit lurad?! Har Bröderna Nelsons lagt sockerärtsfrön i stället för "Old Spice Mix" i min påse? Eller är det falsk marknadsföring från hela trädgårdssverige?

Inred med böcker

Böcker. Så oundbärligt för en husrenoverare. Och sådana möjligheter för en husinredare. En av de gemensamma drömmarna jag och han som skulle bli min make hade när vi flyttade ihop, var att inreda ett av rummen i huset som bibliotek. Det har vi gjort också, som du kan läsa om HÄR. Men det är inte bara i biblioteket det finns böcker. Lite här och där i huset ligger och står de allra finaste - de som aldrig blir lästa.

Boktips för den som inte bara gillar att läsa, utan även älskar att se på böcker: "Inred med böcker" av Alan Powers och "Resa i tysta rum; okända svenska slottsbibliotek" av Per Wästberg och Anita Theorell.

Vilse i skogen och fångad av en häst - en ovanlig arbetsdag

Jag hade sett fram emot det här uppdraget så länge. Länsstyrelsen hade beställt en byggnadsantikvarisk undersökning av fyra byggnader i naturreservatet som börjar bara några hundra meter från vår gård. Vilken oerhörd lyx att kunna gå till jobbet, tänkte jag. Så i morse, när det var myggfritt och strålande solsken, packade jag ryggsäcken och gav mig av. Det var länge sedan jag hade gått till den lilla stugan. Sedan dess har skogen gallrats, stigarna var dolda av ris och grenar och jag kunde inte orientera mig. Jag virrade omkring ett bra tag, halkade på hällar och snubblade över grenar som värsta stadsbruttan. Det blev en ordentlig omväg men tillslut var jag framme, flämtande, svettig och mör i benen.

Jag fiskade upp kameran och försökte ta en bild men den var stendöd. Nej-men-va-f-----a-----n! Jag hade glömt att stoppa tillbaka batteriet efter laddning! Ok, bara att gå tillbaka. Men en annan väg, på en oförstörd stig den här gången. Hem och tanka med kaffe - och så tillbaka igen!



På eftermiddagen förflyttade jag mig till en annan del av naturreservatet. En del som också är hästhage. Där finns två lador. Den ena besiktigade jag utan problem, men sedan var det dags för den lada som nordsvenskarna använder som väderskydd. Och det gjorde de även idag. Jag är ju en gammal hästtjej och oerhört förtjust i de vackra djuren men i det här fallet var jag faktiskt lite osäker. En av hästarna hade nämligen blivit VÄLDIGT irriterad när jag och länsstyrelsen arrangerade en guidad tur genom hagen förra året. Först hade den börjat bita i en deltagares ryggsäck, sedan accelererade humöret och tillslut vände hästen rumpan mot folkmassan och sparkade flera gånger! Som tur var, var ägaren med den gången och lyckades mota bort den efter många om och men. Men idag var jag ensam.

På bilden ovan kan ni se varför jag kallades ut på skadebesiktning. Hästarna har kvaddat mer än halva byggnaden! Det här var en av de få bilderna jag lyckades ta. När jag lugnt och sansat cirkulerade närmare blev "spanaren" misstänksam och kom emot mig. Jag satte mig på en sten intill ett träd och fortsatte med mina anteckningar. Hästen betade lite på låtsas runt omkring, frustade och glodde på mig under luggen. Sedan kom hon fram, läppjade på min ryggsäck, i mitt anteckningsblock och började snusa mig i håret. Jag vågade knappt andas utan satt ihopkrupen och stirrade på de jättelika hovarna och såg hur mitt huvud skulle kunna knäckas som en hasselnöt om hon plötsligt vände sig om och laddade en spark. Jag - värsta djurälskaren - satt där fångad och försökte kontrollera paniken och hindra mig själv från att flyga upp och börja springa mot staketet!

Hon kontrollerade mig uppenbarligen. Forsatte cirkulera runt platsen där jag satt en lång stund. Efter kanske 20 minuter blev cirklarna vidare och jag vågade plocka ihop mina saker, resa mig och börja gå. Några fler bilder blev det inte och jag vågade inte undersöka de andra sidorna av ladan.

 

Kanske överreagerade jag. Hade jag inte varit med om händelsen i samband med guidningen förra året hade jag nog bara beskrivit det som en fin häst som kom fram och hälsade nyfiket på mig. Men nu kändes det som om jag mötte en björn.

 

I morgon åker jag in till trygga kontoret igen!

Min krönika i Gård & Torp nr 8

... handlar om hur det kan vara för en radhusunge som mig, som har fått ärva en gammal trädgård skapad av en passionerad trädgårdsentusiast; tant Anna Blomkvist. De första åren vi bodde på gården hade jag ett oerhört ängsligt förhållande till vår trädgård av rädsla för att förstöra någonting. Nu har jag blivit lite mer kaxig, men med ett restaureringshungrigt hus och två små frön på ben ligger jag i ständigt underläge i kampen mot kirskålen.



Gård & Torp nr 8, 2012 har precis landat i prenumeranternas brevlådor och kommer att finnas i butik inom kort.

Nu var det slut på reklam : )

Tre funkiskök

Vi var hem till några nya vänner för första gången i helgen. Det visade sig att de bodde i värsta funkisdrömmen till hus! Fiskbensparkett, smidda trappräcken, originella originalfönster och bevarade dörrtrycken! Gosh, vad jag gick igång! Jag vill också frossa i funkis! Så när jag kom hem vaskade jag fram 1930-50-talet ur bildbanken från vårt hundraåriga hus.

Vi är bortskämda med tre funkiskök. De två översta bilderna är från det köket vi använder till vardags, det ligger på nedervåningen i bostadshuset. De två bilderna här nedanför är från sommarköket i bryggstugan.

Det gröna ådringmålade köket på de tre sista bilderna finns på övervåningen i vårt bostadshus. Rummet används som sovrum, men vi ville ha köksinredningen och vedspisen kvar ändå. I skåpen har vi linne och handdukar.

Om du vill veta vad bilderna föreställer kommer bildtexterna upp om du drar med pekdonet över fotot.

Ljus och oljus

Nu hinner man inte vara hemma många timmar innan mörkret lägger sig över gården. Varje år blir jag förvånad över hur mörkt det blir här i byn på hösten. Vi har inga gatlampor utan här är det pannlampa som gäller om man måste gå till grannen.

Inomhus gör sig mörkret bäst. Många små fladdrande lågor lyser upp rummen om kvällarna och sprider ett sådant skönt lugn.

Bilden visar en glimt från salen. De två tennljusstakarna och det lilla etuit för tändsticksasken ropades in på Tradera. Figurinen är en födelsedagspresent till mig från maken. Lejonet och de två hundarna i förgrunden är smörtaxar, alltså tillbehör till dukning som man ska luta smörkniven mot. Tennbrickan är arvegods från min gammelmormor. Tapeten heter "Katarina" och kommer från Sandberg.

Trädgården i augusti

Augusti sågs genom fönstren innifrån huset i skydd från regn, mygg och kyla. Men enstaka kvällar var luften varm och lena vindar svepte bort de surrande odjuren. De kvällarna ska jag komma ihåg när jag blir djupfryst i december.