Frågestund, del 1

Ulrika Olsson har ställt några frågor till mig på sin blogg. Kul och smickrande att bli intervjuad, tycker jag! Här kommer de första fem frågorna och svaren av totalt elva:

1. Om pengar inte vore ett hinder, hur skulle du vilja bo då?
Då skulle jag, förutom att bo kvar på vår gård, vilja ha en övernattningslägenhet inne i Gävle. För att kunna ta en öl på after worken. För att slippa åka tre mil efter jobb/dagis de allra mörkaste och snöigaste vintereftermiddagarna.

2. Vilket hantverk önskar du att du behärskade till fullo?
Snickeri. Helst allt från finsnickeri till timring. Som det är nu har jag faktiskt en viss snickeriskräck. Det beror på att jag i princip har sifferdyslexi, om det finns något sådan diagnos, vilket gör det väldigt svårt att mäta och räkna rätt. Men tänk om jag behärskade snickeriets ädla konst - då skulle jag kunna bygga mig ett växthus! Och så skulle jag bygga ett blombord och ett nytt kryssräcke till bryggstugan. Eftersom jag vore så skicklig skulle jag också vara väldigt snabb och ha stort tålamod så då skulle jag bygga en takkupa och tillverka nya, spröjsade fönster till hela mangården också.

3. Vilken person har gjort särskilt intryck på dig och varför?
Äntligen har jag en anledning till att berätta att jag beundrar Li Pamp! Hon har bl.a. medverkat i Antikrundan, Antikdeckarna och Antikmagasinet. Precis som jag, är hon speciellt förtjust i 1900-talets design. Li ger antiksverige fräschör och jag tycker att hon är briljant som programledare i Antikmagasinet. Dessutom är hon framgångsrik samtidigt som hon har fyra små barn. Det är hög svårighetsgrad på det.

4. Om du kunde få åka tillbaka i tiden, till vilken tid skulle du återvända och varför?
Det där har jag funderat noga på. Jag skulle vilja födas omkring 1870. Då skulle jag bli född in i industrialiseringen, klä mig i jugendklänningar i 30-årsåldern, uppleva funktionalismens genombrott och få gå och handla på ett nybyggt Konsum i funkisstil. Sedan kunde jag följa det optimistiska folkhemsbygget i pensionsåldern och hinna dö innan skövlingen av gamla hus accelererade på 1960-talet. 

5. Hur länge har du umgåtts med din äldsta vän? Alltså, äldsta som i känt längst.
Det blir väl 13 år det, om jag räknar rätt ; ) Den vän som jag har känt längst och som jag fortfarande umgås med, även om det blir alldeles för sällan, är frågeställaren själv: Ulrika Olsson. Vi lärde känna varandra när vi började plugga byggnadsvård på Gotland år 1999.

När masonite var det snyggaste

Som jag har berättat tidigare var alla spegeldörrar, all pärlspontpanel plus det vackra trappräcket på övervåningen täckta av masoniteskivor när vi flyttade in i huset (se översta bilden). Väldigt många hus moderniserades på det sättet ungefär mellan 1940 - 70-talet. Masonite är egentligen ett varumärke - "träfiberskiva" är den rätta benämningen om man ska vara petig. De profilerade spegeldörrarna och allt annat med krims och krams blev helt ute när funktionalismen slog igenom. Slätt, rakt och enkelt skulle det vara. Trenden spreds över hela Europa och nådde även till lilla Lågbo. 

Så här långt efteråt när trenden har vänt igen och fler och fler uppskattar gamla hus med deras originaldelar, är det lätt att fnysa och rysa åt moderniseringarna med träfiberskivor. Det gjorde vi och lagom till vår bröllopsdag 2007 ville vi befria alla dörrar från skivorna, göra fint till att alla gästerna skulle komma. Kolla vad vi hittade då!

På dörren mellan farstun och farstukammaren står skrivet:

"Sven-Erik och Eva-Britt skulle gifta sig, därför (oläsligt) ville jag sätta på plattor på dörrarna och göra snyggt till Högtids-dagen. Målare C E Blomkvist"

När jag läste det första gången blev liksom hela arkitekturhistorien personifierad! Där stod vi med kofot och bände bort plattorna till vår bröllopsdag. Och Carl-Erik Blomkvist hade fnyst och ryst åt sina föräldrars spegeldörrar och lagt ner tid och hjärta på att göra fint till sin sons bröllop. Smaken förändras sannerligen! Själv blev jag lite mer ödmjuk efter den personliga hälsningen från förr.

Trädgården tröstar

Träden lägger en arm runt axeln

Solen smälter isiga tårar

Jorden är lika mycket död

som liv

Det oundvikliga

Så kom det oundvikliga telefonsamtalet. "-Farfar har somnat in nu." Han liksom tryckte på off-knappen själv, trött på att ha ont i benet, less på trisstessen på vårdhemmet. 86 år och klar med den här världen. Han sa att han ville se sitt allra yngsta barnbarns barn först. Min kusin fick en dotter för två månader sedan. Två dagar efter deras besök stängde han av livet för gott.

Jag hittade ett tidningsurklipp som han hade sparat. En teckning som jag ritade när jag var tre år och som publicerades i lokaltidningen. Hoppas solen alltid skiner och att det alltid är semester där han är nu.