_

tisdag 13 mars 2012

Syskonkärlek

Undrar hur mina barns syskonförhållande kommer att utveckla sig? Det har blivit en rörande bra start i alla fall. Milton är så himla gosig med Eleonora. Kramar, pussar och strösslar snälla ord. Och hon blir så glad när hon ser honom, skiner upp och ler och vill röra vid honom. Jag står bredvid och iakttar med ett smältande hjärta.

En gång i tiden sa jag att jag aldrig skulle skaffa barn. Jag var i nedre tonåren och hade fått fyra syskon på två år, möjligt eftersom mamma och pappa var skilda och råkade synkade sin nya familjebildning under precis samma period. Som äldst av totalt sex barn fick jag ta mycket ansvar, både för mig själv och för syskonen. Jag lärde mig att bli döv när jag skulle göra läxor och jag sov med en kudde över örat för att dämpa ljudet av kolikskrik, eksemgråt och krupphosta.

När jag flyttade hemifrån var det så tyst och tomt att det ekade i huvudet. Senare i livet förvandlades tanken på barn till en hjärtgripande längtan. Nu upplever jag äntligen den stora lyckan i att två väldigt små människor fyller huset med skratt, spring, gnäll och en himla massa kärlek.

Mina egna syskon lyckades jag älska hela tiden, även om familjelivet var sjukt jobbigt periodvis. I dag är de vuxna och jag är så stolt över dem: Emil för hans mod att släppa spärrarna och ge sig hän åt musiken, Emelie för hennes fantastiska förmåga att ta hand om djur, Fredrik för hans organisationsförmåga och finkänslighet som grävmaskinist, Johan för sin för mig ofattbara kunskap inom data och it, Maria för sin beundransvärda sociala förmåga att binda samman syskonskaran.

2 kommentarer:

  1. Jag hittade hit idag och känner att jag vill börja följa din blogg. Fint och uttrycksfullt skrivet!
    Ha det gott! Elsa

    SvaraRadera
  2. Vad kul att du hittade hit och vill stanna, Elsa! Välkommen!

    SvaraRadera