Eternit - fult eller kult?

Eternit måste vara det mest hatade byggnadsmaterialet i Sveriges arkiktekturhistoria. Till och med svärfar som sällan brukar ha åsikter när det talas estetik, får något mörkt i blicken och tycker att det är de fulaste och tråkigaste husen som finns! Glåporden brukar hagla när man pratar med folk om denna cementfiberskiva.

När Stefan Westrin, min gamla klasskompis från grundskolan och numera frilandsjournalist, frågade om jag ville vara byggnadsantikvariekårens företrädare i ett radioreportage om eternit tackade jag JA! Så igår avbröt jag föräldraledigheten för några timmar och tog en tur omkring Gävle tillsammans med Stefan och frilansjournalisten Elisabeth Aagård som skriver en bok om eternithus.

I ärlighetens namn var jag till en början tvungen att anstränga mig för att se objektivt på husen, även om jag är byggnadskulturens beskyddare i själ och hjärta. Men kulturhistoriskt värde har ju inget med fint eller fult att göra, utan att se vad husen berättar om historien.

Efter en oerhört trevlig och intressant förmiddag hade Elisabeths entusiasm för eternit verkligen smittat av sig på mig. Nu har jag snarare minipanik över att det finns så få hus kvar med dessa "evigt underhållsfria" plattor. Och kolla bilderna här nedan; det finns ju hus som faktiskt är jättefina med sin eternitkostym! Hoppas att fler hinner inse det innan det är försent! Stefans reportage kommer att sändas i P4 Kultur någongång i januari. Jag återkommer om när!